|
|
|
FRIHET. KÄRLEKSTÖRST. TERRORISM.
söndag 7 oktober Dagen efter premiär. Det är alltid märkliga dagar. Min PPD, Post Production Depression, slår till med obönhörlig kraft. Man är helt tom. Samtidigt, minnet av gårdagkvällen. Tycker det blev en bra premiär. Föreställningen ska göras på tunn is, riskera att bli olika från kväll till kväll. Och jag var glad igår. Glad över att få ha arbetat med Susannas text, och med dessa eminenta skådespelare, som har gett så mycket i arbetet, och med teamet runt omkring. Det är många runt varje skört litet ögonblick. Har dessutom fått en första recension. Den är precis på det sätt som vi förutsett. Den är ganska positiv till det rent teatermässiga. Men sen blir det riktigt intressant. Ur nåt slags grumlig etnocentrism reser recensenten på den borgerliga lokaltidningen krav på nåt slags nolltolerans. Man får inte skildra muslimska terrorister som människor. När det gäller svenska skinnskallar kan vi ägna hela pjäser åt att försöka förstå, varför sparkar dom nån stackare sönder och samman, jo taskig barndom, svag fadersfigur, klass, utanförskap. Men när det gäller de här människorna, ja jag hävdar att de är människor precis som vi, då ska man inte ens försöka förstå, för det innebär guilt by association. Bushs krig mot terrorismen, med dess oförsonliga inställning, har tagit kommandot även på den lilla lokaltidningens kultursidor. Bilden av den islamistiske terroristen är uppenbarligen för inkännande, en människa som gör det han gör av personliga och överlagda val, han skulle skildrats ännu mer som ett monster, för SÅNA ÄR DOM. Textens dom över den västerländske mannen som jobbar i World Trade Center, och som visar sig vara sexköpare, är däremot för hård, för SÅNA ÄR VI INTE. Terror är oförsvarbart. Och det hör till saken att det inte är något smickrande porträtt. Hani framställs precis så avskyvärd som en terrorist är. Susanna Mehmedi låter honom säga saker som ”Jag läser om den varje dag. Er perverterade omättliga dekadens. Trots att ni lever i frihetens värld vill ni tro att ni kontrollerar era kvinnor. Det gör ni inte. De är horor. Era kvinnor är horor. De ser ut som horor och horar med vem som helst. ” ”Ni är svin. Perverterade omättliga svin” osv osv… Vi låter honom t o m demonstrera hur han lärt sig att skära halsen av sin motståndare. Vad vi har varit oroliga för när vi har arbetat, är ju att det väldigt kritiska och osminkade porträttet av Hani ska tolkas generaliserande, att man ska tro att vi menar att alla muslimer eller araber är så här frånstötande, just för att han framställs i så motbjudande bilder. Ändå tycker recensenten att vi förhärligar honom, och den tjetjenska kvinnliga terrorist som handlar utifrån att ryssarna skjutit hennes man och förstört hennes liv. Som sagt, vi försvarar ingenting. Men vi försöker förstå. Och blir därför kallade aningslösa idioter av recensenten. Han vill ha kvar sin bild av terroristen som ett monster, hans världsbild ruckas om minsta lilla nyansering släpps in, han vill leva sitt liv som kulturjournalist på lokaltidningen, och tänk om det finns det minst fog för den kritik som riktas mot västvärlden. Tänk om det finns ett samband mellan andra folks bild av oss och hur vi lever! My Nation är, och måste vara, en pjäs om hur individer, med sina sammansatta och specifika öden, sveps med i globalpolitikens oöverskådliga rörelser. Oavsett vad man tycker om pjäsen, både konstnärligt och ideologiskt, är det ju just den här typen av oförsonliga reaktioner som skapar förutsättningar för krig. Och samtidigt utgör bevis för att teatern behövs för att komplicera och nyansera. Med tanke på att stora delar av världens befolkning verkar tycka att 9/11 inte var mer än rätt, måste vi försöka fatta hur de betraktar oss. Vi måste nog ha tillräckligt mycket självkänsla för att orka med det… Jag tittar ut över hösten. Att ha premiär i september-oktober innebär alltid att en del av sommaren och hösten passerar liksom utanför ens sfär. Nu ser jag de gula löven, det redan låga ljuset. Nu ska jag börja rikta in mig på andra projekt. Jag ska försöka komma till en del arrangörer dit föreställningen går på turné fram till sommaren, för att följa reaktionerna. Men ska det bli en fortsättning på den här bloggen, kommer det nog att vara skådespelarna själva som skriver. Vi får se om dom mäktar med. Det här äventyret har ju bara börjat.Måndag 1 oktober Premiärvecka. Förra veckan var förfärlig. Tankegångar som jag trodde att vi en gång för alla bestämt oss för, verkade plötsligt osäkra. Stöttorna till väggarna verkade vara gjorda av balsaträ, taket av papper, golvet var plötsligt inte fast utan ett landskap av kvicksand. Tur att man varit med om det förut. För samtidigt kändes det som att det var rätt. Det är så här det är. En pjäs om hur en människas val på ena sidan av världen får konsekvenser på den andra, måste innehålla denna sköra osäkerhet. Och så, på torsdagen, efter en morgon där allt stod still, så gjorde vi ett genomdrag, där allting andades. Ensemblen lät sig tillsammans föras med av texten, lita till varann. På fredagsmorgonen gjorde vi ett genomdrag till, det kändes fortfarande bra, den sista tonen av slutmusiken av Antony & The Johnsons klingade ut, innan teamet kom in och började skruva ner scenografin. Nu ska vi ha turnépremiär på andra sidan Järntorget, på Pustervik. Som avslutning på veckan gick vi över dit och lät oss inspireras. Det är stor skillnad för en skådespelare att vara på en upphöjd scen, med salongen nedanför, och att ha publiken som en lutande vägg framför sig. Allt blir närmare, mer intimt. Det passar oss!
20 september Från:
Susanna Mehmedi Skickat:
fr 2007-09-20 03:45 Till:
Niklas Hjulström Ämne:
Hej Hej
och tack för senast, En
liten sak som jag funderar över. Kanske övertolkade jag din beskrivning
av Hanis förortstugg. Men det bekymrar mig om han i ton och hållning
kommer att luta sig mot det utanförskap som förortslivet medför. Det är
inte min bild av honom. Han är en medelklasskille från ett arabland som
skickats till Tyskland för att få en god utbildning. Han är
intelligent, beläst och akademisk. Han har såklart känt av ett utanförskap,
men det ser annorlunda ut mot det utanförskap man erfar när etnicitet
och klass är sammantvinnat. Hanis
känsla av utanförskap blir starkare när det börjar skita sig med
Renate och han blir kompis med moskésnubben. Han
har tagit sig fram bra i Tyskland och betraktas förmodligen som en sexig
arab av kvinnorna. Hans vrede och förakt är inte lika explosivt som den
som i ett helt liv hållits nere i ett utanförskap i förorten. Blev
bara lite orolig. Kram
på dig, Susanna ------------------------------------------------- Hej
Susanna! Tack
för senast. Jag förstår din oro, men jag tror att vi hittar rätt. Det
var när jag såg Martin i Den Polske Rörmokaren som jag fick en nyckel
till Hani över huvud taget, så jag får ta risken. Texten finns där,
den talar om universitet, tennis och medelklassumgänge, men det gör
honom också lite obegriplig, åtminstone för en svensk publik. Att låta
karaktären använda något av den förförståelse som en publik sitter
med efter år av schablonartad bild av utanförskap på svenska scener, gör
honom inte bara mer igenkännbar, utan bidrar också till förståelsen.
Den är inte lika explosiv, men det är samma frustration, samma fixering
vid vedergällning, och inte minst samma manliga mekanismer. Men det är
klart, Hani är inte en förortskille. N
Måndag 10 september Det börjar mer och mer bli en föreställning. Därmed också mer och mer avläsbar. En fråga just nu är huruvida en publik kommer att kunna avläsa att det här är individer, inte representanter för religioner, länder, kontinenter. Bara att vi ställer oss frågan visar att det samhälle vi har runt oss inte nödvändigtvis är moget för det här. Om vi skulle låta en skinnskalle i en ungdomspjäs säga ”Jag kommer att fatta tag om ert huvud. Sträcka på er strupe. Stöta kniven mellan huvudartärerna. Trycka den djupt i aorta.” , skulle vi ju aldrig drömma om att associera alla svenskar med det. Men låter vi någon så uppenbart särpräglad individ som en flygplanskapare från Libanon säga det, finns ändå misstanken där att någon kommer att uppfatta det som att vi menar att en sådan attityd på något sätt är betecknande för muslimer. Detta är maktens privilegier gentemot den med mindre makt. Och med hjälp av en nästan panisk etnocentricitet, dvs att vi har vår egen kultur som måttstock för allting annat, så är det svensken som sitter med makten, både i det svenska samhället och i den svenska teatersalongen. Generaliseringen, avindividualiseringen, med den därpå följande demoniseringen, är ett av de starkaste medlen i kampen för att behålla makt, oavsett om det handlar om etnicitet, religion, kön, sexuell läggning. Just detta är en av drivkrafterna i My Nation. Likheterna mellan karaktärerna i hur de förhåller sig till det som de uppfattar som makten. Det gör att den enes öde, kan skapa förståelse för den andres handlande. I dag börjar en ny vecka. Vi ska spela upp delar av pjäsen för olika grupper, nationaliteteter, åldrar, yrken, kön. Vi får se hur det går… Måndag 27 augusti Att se hur den skarpa augustisolen slår in genom fönstrena och obönhörligt avslöjar Larrys sökande efter ett svar, eller en syndabock, det är vackert. Långsamt bildas mönster mellan de olika karaktärerna, och mellan de olika ideologiska tankebanor de representerar. Och lika långsamt blir de till människor, med drömmar och önskningar. Under veckan som gått har skådespelarna själva letat kontakter som har kunnat ge dem kött på benen. De kommer tillbaka med pusselbitar som vi osäkert fogar till varandra. Det är svårt med teater. Men det ska det vara! Kvällen? Halstrad entrecote med kantarellsås och ugnsrostade rotsaker. Och ett par flaskor vin till det, medan fullmånen hittar luckan mellan björkarna… Söndag Måndag 13 augusti.
Hela förra veckan försvann. Det är inte lätt
att komma upp så att man hinner skriva på morgonen, och sedan rasar
dagen bara på, med repetitioner och familj. Har haft kollationering och
repat en vecka. Läst och improviserat. Låtit karaktärerna utforska
situationer som kan ha betydelse för berättelsen. Det har gått bra, även
om det är svårt. Har haft svårt att komma in i det, är utanför mig
själv. Tyckte mina förberedelser höll fram till torsdag ungefär, fredan
var som att simma för att hålla huvudet över vattenytan, men vi gjorde
intervjuer med de karaktärerna, vilket funkade ganska bra. Det är en fin
ensemble. Tisdag 7 augusti Kollationeringen har gått bra. Hatar egentligen det där. Man tror att man måste säga kloka saker, saker som visar att man har full kontroll, att man är den där trygga hamnen för skådespelarnas osäkra skepp i natten. Det är så fel. De har inte dem behoven, alla vill egentligen stå där i vilsenheten, på den tunna isen. Tycker också den där första läsningen brukar vara så hemsk. Alla de som ska arbeta runt föreställningen sitter och lyssnar för att bilda sig en uppfattning, och ofta ser skådespelarna texten för första gången. Vanligtvis läser de igenom pjäsen på ett uselt sätt, onyanserat, chansartat. Teknikerna reser sig upp med ”ja, det blir nog bra det där”-minen på sig. Jag vill bara sjunka genom jorden. En gång för ett antal år sedan avslutades dessutom genomläsningen med att inspicienten kom in gråtande och sa att ”dom har kört in två plan i World Trade Center”. Under flera år hade jag ingen genomläsning, utan all fick ta sitt ex och fick i läxa att läsa på egen hand. Men den här läsningen var annorlunda. Långsamt spred sig magin, känslan av att vi nu under några veckor kommer att syssla med ett alldeles unikt dokument, där inga svar är givna, och där vi förhoppningsvis kommer att lämna över ett sprucket slitet kärl till publiken, ett kärl som föreställer världen, och som dom sedan får fylla själva. Det är i sprickorna den här föreställningen kommer att bli till.Dagen före kollationering. Måndag 6 augusti
Beskrev mina tankar för
Fanny Saemund som ska vara regiass. Kom att prata om Hani i förh till
filmen United 93. Att Hani är som en blandning av han som var pilot och
han som var vildhjärna. Han har det europeiska. Akademiska. Och sedan
utloppet för frustrationen. Vedergällningen. Kom att tänka på andra
filmer. Fight Club. Falling Down. 9/11 är inte bara en terrorhandling,
ett globalt trauma. Det är också ett enda manligt fightclub-skrik. Man är sin kultur. Den
ligger inympad i generna. Jag kan inte låtsas att jag inte kommer ur den
västerländska kristna kultursfären, det skulle bara bli falskt och
tillgjort. Vi är tvungna att förstå ändå. Jag tänker en del på musiken.
Skulle vilja höra en riktigt känslosam ärlig version av kyriet i Missa
Criolla. Herre, förbarma dig. Vad är det vi håller på med i världen? Vad
får människor att göra så här mot varandra? I en mening är vi ju, utan
att vi kan göra nåt åt det, både offer och förövare. De fyra människorna
i pjäsen har utsatts för förnedrande behandlingar, även Larry. Han
räknar ju också in sig bland dessa flyktingar. Tre av dem slår ju
tillbaka. Brutalt. Land är ett grundläggande begrepp. Men flykt och
hämnd är lika närvarande. Måste öka takten.
Precis före sommaren fick jag klart med resten av ensemblen. Det blir
kanon. Ulla som ska göra Elza har jag jobbat med så många gånger, det är
lika roligt varje gång, Hon är klok och varm, utan att vara
insmickrande. Till Olga hade jag träffat hur många duktiga
skådespelerskor som helst, men till slut kändes det helt rätt med
Helena. Och precis innan semestern blev det klart att Bosse skulle spela
Larry. Perfekt. Vi jobbade ihop i Simon och Ekarna för några år sedan,
och jag har letat lite efter ett sätt att återknyta. Nu gick det. Fyra
människor. Fyra karaktärer. Fyra temperament. Skulle gärna vilja att var
och ens olika delar skiftade ganska mycket i temperatur, lät det som man
berättar om färga mer än den grundläggande situationen. Så att när man
kommer tillbaka till en karaktär, ska det hända nåt nytt, eller ska ha
hänt nåt nytt. Tänk också inte bara den skitiga lilla berättelsen utan
också den storslagna stora. Söndag 22 april Idag har jag sett vem som ska göra Hani. Martin Aliaga har precis den klokskap och slängighet som ska göra honom igenkännbar. Det är inte så ofta man efter en föreställning går fram till en skådespelare man aldrig har sett förut och frågar om det skulle funka att jobba ihop bara dryga tre månader senare. Hoppas det funkar med alla saker som ska gå i lås.Måndag 19 mars Hur kan denna lilla
timida människa ha fått ur sig ett så komplext, ursinnigt, men ändå
kyligt tillbakahållet manus som My Nation? Ända sedan vi satt med
trehundra insända manus i projektet
|